Det har varit en resa kan man säga. Mentalt och arbetsmässigt. Lokalen har förvandlats till något jag faktiskt inte kunnat drömma om skulle bli så bra. När jag klev in första gången fick jag en visuellt tydlig bild om hur jag skulle göra. Att jag faktiskt har nått dit är en grej som har stärkt mig som individ på ett jättekonstigt sätt. Jag har skapat det jag verkligen har tyckt symboliserar mig som er instruktör, en lokal man kan komma ”hem till” för att träna hund och jag hoppas verkligen att varenda en av er kommer att trivas så som jag gör i den.

Idag väntade det sista piffet och imorgon bitti ska jag plåta lite före och efterbilder som ni ska få se i sinom tid. Det blev en superschysst förvandling! Det är lite kvar att göra: Akustiktak måste jag nog sätta in, även om det ekar mindre än i förra lokalen nu när möblerna kommit på plats och en soffa alternativt sköna två stolar ska in i behandlingsrummet/samtalsrummet, annars är det rätt klart. En frys skulle jag kunna tänka mig också. Min frys hemma hos mig är full av klövar och blod till viltspåret. Och kantareller, fast de börjar sina lite nu. Det skulle vara najs att kunna ha klövarna på jobbet, så att jag kan frosta av min frys hemma (!!!!) som är väldigt ledsen för närvarande.

Imorgon inviger jag lokalen. Det är öppet hus mellan klockan 14:00-19:00, vi kommer köra lite roliga tävlingar, det kommer finnas erbjudanden på några roliga kurser att gå tillsammans med din hund, jag har raggat fina priser genom sponsringar från Agria och Animail (tack snälla för det!) och det kommer finnas fika och hundtårta. Istället för en slant för ditt kaffe ber jag dig att lägga en slant till Hundar utan hem imorgon för ditt fika om du vill! Ta med dig hunden och hundkompisarna och familjen om du vill! Alla är välkomna!!

Hoppas vi ses hos Denise Hundkonsult!

Misty och jag var uppe på vinden och tränade Nose work idag.  Vår vind är rätt schysst att träna på, om än riktigt riktigt dammig..  Det är inte första gången vi är där och tränar – den är rätt bra anpassad för Nose Works olika moment, bland annat med rör och mängde med små skrymslen att träna i – men varje gång så undrar jag i mitt stilla sinne hur mycket damm hennes nos suger i sig samtidigt som hon jobbar på med rumssöken.

Idag kände jag mig redo, äntligen (jag har gått och grubblat ett tag på när det var dags), att prova ett tomrum. Tomrummet kommer inte förns i klass 3, dvs hunden ska söka av ett rum som är tomt. Du vet aldrig som förare i Nose work när det rummet dyker upp, utan du kanske ska söka av ett kontorskomplex med, låt oss säga 3 rum, två av dom kanske har gömmor men det tredje är tomt. Du ska du meddela domaren att rummet är tomt om du tror att  det är tomt.

mitt syfte med att köra ett tomrum var delvis att öka uthålligheten på Mistys sök, intensiteten vill jag ska vara lika hög under en minut som under tre minuter, därför klockade jag oss idag. Jag bestämde redan innan när jag snabbplanerade träningspasset att det var prick tre minuter, gärna flera vändor runt vinden, som gällde. Tomrumsträning har jag bara läst om i praktiken, men jag hade en idé om att gå med hunden flera vändor under tre minuter, låta henne leta och sedan bestämma någon slags tröskel för ”nu är det klart, bra jobbat!” Och leka med henne som avslut. Jag tänkte att jag egentligen inte behöver säga något, egentligen kanske jag inte behöver använda klickern heller, utan bara langa fram belöningen när hon jobbar.

Det funkade perfekt och jag måste säga att jag är riktigt nöjd med jobbet! Och att min planering i tanken funkade bra. Det jag tror är viktigt att tänka på när jag själv kör tomrum är att jag lägger belöning och bryter när hunden jobbar och inte när den börjar fråga en massa. Om belöning dyker upp mitt i söket i en hög intensitet av nosjobbet så kommer hunden gå därifrån med en minnesbild ”åh shit va coolt att belöningen kom mitt under jobbet! Förväntan!!!” Om jag lyckas lägga belöningarna på rätt sätt kommer Mistys tanke bli ännu mer positiv än innan i Nose work!

Det vart en tidig lördagsmorgon för mig och Misty idag med morgonkissning på väg till centralen imorse. Nu rullar tåget ut från Stockholm på väg till Sala, därifrån tågbyte till Kolbäck för invigning av vår älskade hundkollegas och väns nya inomhushall! Vi ska visa upp Nose work där och förhoppningsvis fylla mina kurser jag kommer ha som konsult i ämnet i höst! Superkul att få förtroendet av Irene, verkligen!!

Misty är rätt mör känns det som, det var åska igår kväll och hennes ljudrädsla är svår att släppa. Jag har en enda önskan, en svåruppfylld här i livet, och det är att jag ska kunna få chansen att prata hundiska med henne och förklara att det där med fyrverkerier och mullret från ovan är helt ofarligt (och jäkligt onödigt med pyrotekniker i alla fall.)

Hur som helst, jag sitter och grubblar lite på hur många sökpass jag kan visa upp idag med tanke på smittan som blir och vad som är bäst att använda. Det känns ju som att sugrören kanske smittar lite mindre än möbeltassen, fast legan får inte ligga för länge. Så hur ska man egentligen arrangera detta på bästa sätt? Det är ju en sak med behållarsöket – där kan ju behållaren vara den samma hela tiden men dyka upp på olika ställen. Inomhussöket ska jag försöka arrangera på en stol eller något flyttbart så jag kan använda samma gömma på flera sök, bilarna och utomhussöket är väl det som kommer bli knivigast. Jag kan inte skicka min hund på samma gömma x 2 liksom.

I övrigt så känns det ju perfekt att få chansen att öva på att prata med publik samtidigt som jag tränar hunden. Nu är det upp till bevis:

Har Denise Hundkonsult simultankapacitet?!

Igår åkte jag och min hund Misty på tävling, Sveriges första i Nose work. Vi hade egentligen alla förutsättningar emot oss – i måndags blev min vän sjuk som skulle följt med och givit moraliskt stöd, och igår så strök sig den andra kompisen som vi skulle ha åkt med och som skulle ha tävlat för att hon var sjuk.  Vi kom i alla fall på plats via tåg till tävlingsstart klockan 18:00.

Först var det banvandring – det kändes himla skönt att se området för utomhussöket innan, så man inte behövde ställas inför ett ”ojdå, hur löser vi detta, var det såhär det såg ut??”-scenario. På bilden syns vårat utomhussökområde. Ganska simpelt. Husvägg, lite gömslen, något föremål. Inget avancerat om du frågar mig, jag är van att trycka in hunden i verkstäder med allt möjligt i, små skrymseln att försöka söka av och ogenomtränglig terräng. Vinden var knappt märkbar, vilket avgjorde min strategi – jag skulle låta Misty gå själv i skicket, det råder inga tvivel att hon skulle hitta doften på tre minuter i ett sånt här litet sökområde.

Hur som helst så steg min nervositet i takt med att antalet startande tickade ner mot nr 10, som var vi. En lots fanns som ledde oss fram till väntområdet, alla andra hundar som inte var startande direkt efter oss hölls i bilarna så några möten behövdes inte (för dom med reaktiva hundar är det otroligt skönt – för mig och Misty gjorde det väl varken till eller ifrån) sedan, från väntområdet så fick man gå en bit för att komma fram till startområdet. Där togs man omhand av arrangören (igår var det så i alla fall) som pratade lite, berättade om minutantalet och området, in och utpassager och så vidare.

När jag väl stod där och gjorde mig beredd till start så rusade tio tusen tankar genom mitt huvud. Det spelar ingen roll om det är en tävlingsträning eller en lek. För mig är det blodigt allvar. För mig är detta något jag drömmer om och något jag vill leva på. Kanske inte Nose work i sig, men specialsöket. Jag har lagt ner många och långa timmar på den perfekta markeringen, på starter, på självständighet, på hur jag själv agerar, på att analysera hundens rörelsemönster, på att läsa min hund och jag vet att jag tänkte att det var nu, nu eller aldrig som jag skulle f kvittot på om jag är en bra tränare eller inte. Och jag tänkte – måtte hon inte börja fråga mig en massa. (Fråga från hunden är när den avbryter söket och tittar upp på ägaren och undrar om den är på rätt spår)

Så tog jag ett djupt andetag, ställde mig i skickposition, och tänkte på vad Irene från Kolbäcks hundcenter sagt imorse. ”Lita på Misty”

– Kör!

Misty exploderar, mycket tack vare att jag lekt upp henne innan med kamp. Energinivån är perfekt – jag följer bara efter i kopplet och hon kastar sig ut i ett makalöst sök och redan vid start så känner jag att vi kommer fixa det under 2 minuter!! Hon scannar av husväggen, mönstret är fint, så jag slipper gå emellan och lotsa henne till  de platser jag vill att hon ska söka utav. 1,34 minuter, sen gick hon bakom en järndörr som synes på bilden och markerade med ett sitt. Jag hade beslutat redan innan att jag skulle ta första markeringen, jag skulle inte driva henne längre än till första markeringen och jag skulle lita på henne.

– Upptäckt! (domaren svarar ”Ja!” och jag får springa utanför tävlingsplanen med Misty och belöna henne.

Debuten är gjord. Jag blev helt plötsligt 2 meter lång och riktigt stolt. På väg tillbaka till de andra hinner jag tänka ”tji fick brukshundsklubben som för nio år sedan talade om för mig, som nybliven hundägare, att omplaceringar knappas var lätta att ha att göra med och att gatuhundar i det närmsta var vildhundar som var svårtämjda med allt vad det innebar.”

Lyft av första tävlingsmomentet går vi in i fas 2, den sista för kvällen. Behållarsök. Jag undrade lite hur det skulle gå, kvällen innan var det några pizzakartonger som rök under träningen och Misty förlorar snabbt konceptet när vi tränar. Men så skickas jag och Misty fram till sökområdet och gör oss klara för start. Jag skickar henne och tänker igen ”Lita nu på hunden, LÄS hunden” och Misty exploderar. 20 sekunder senare har hon utsett en av de 20-tal boxar som ligger på parkeringen och markerar den med ett sitt.

– Upptäckt! Ropar jag. Domaren säger ”Ja!” och publiken applåderar när vi springer bort med kamptrasan i högsta hugg. Vilken jäkla känsla! Applåder! Jag kände att det gick bra, det gick jättebra – vinden låg knappt på, hon hittade boxen snabbt, fin markering och bra uppfattat av mig. Det måste ha gått bra..

Tillbaka på kansliet på UHAC i Uppsala. Vinnarna utses. I Utomhussöket placerar vi oss bra, det var många som gick felfritt och hundradelarna spelade verkligen in i tiden, men behållarsöket, där vart vi etta. På tävlingsdebuten. Vid hundens 10-åriga ålder. Och jag tänker på tjejen som hade en flatte på 8 år som tog hem VM nyligen. Hur jag öste pepp över henne. Hur jag tänkte – det spelar ju ingen roll hur gammal en hund är, de kan ju sitta ändå.

Konkurrensen kommer vara benhård i Borlänge. Den var hård igår. Nu gäller det att skriva en strategisk träningsplan. Och nöta, nöta, nöta. Nya platser. Hela tiden nya platser. Köra start på start. Behållare på behållare. Fordon på fordon. Och tänka på att träna det jag specifikt fick tillsägelse om från en domare privat efter träningen som jobbar inom militären  med tjänstehundar: Du måste se till att hon inte släpper doften. Jobba ringandet av doften ännu mer.

Igår blev en rejäl morot för mig och Misty, det var sjukt kul att få ett kvitto på träningen. UHAC hade en riktigt välorganiserad tävling, riktigt bra jobbat av alla arrangörerna! Fantastiskt!! Cred till er! Tack för att utbölingen från Stockholm fick komma med! All lycka till, vi ses i Borlänge i höst, då blir det åka av!

Idag tänker jag förändra synen hos några av er över små varelser. Jag tänker berätta om en personlig upplevelse, som händer mig ganska ofta de få gångerna jag är ute och surrar i Stockholmsnatten, och senast igår.

Jag och en väninna hade varit på Peter Lemarcs gig på Skeppsholmen igår, och hundfria som vi var (hundarna var i tryggt förvar hos våra föräldrar) så vart vi sugna på att fortsätta kvällen, upprymda över spelningen som var helt makalös! Hur som haver, på väg hem i Stockholmsnatten så springer plötsligt en snubbe fram mot mig och ropar ”Hello lady! Are you haveing fun?!” och innan jag vet ordet utav så har han alltså lyft upp mig och liksom bollar runt mig i luften vilket gör mig arg. Att lyfta upp mig, bara för att jag är liten är inte okej, såvida du inte frågar först eller att jag sträcker upp armarna och frågar om jag kan få se lite bättre från din höjd. För min del anser jag att det är ett övergrepp på mig – jag har ingen som helst chans att ta mig ur situationen och snubben hade ju kunnat gå iväg med mig hur långt som helst. Och om han tappar mig så slår jag ju mig. Det hela är riktigt otäckt faktiskt. Man tappar kontakten med marken, och i samband med det så tappar man kontrollen över sin egen kropp. Det är liksom bara att gilla läget. Fruktansvärt obehagligt! Den enda gången jag uppskattar sånt är när jag träffar gamla vänner, som i kramen lyfter upp mig – situationen är helt annorlunda då eftersom jag dels tycker fruktansvärt mycket om dessa människor och dels litar på dom.

Det samma händer faktiskt dagligen med våra små hundar. Flera gånger om dagen. Jag ser överallt i stockholm, i det området jag bor i (vasastan/östermalm) dessa stackars små hundar som helt pötsligt rycks upp i kopplet och tappar fotfästet, slängs runt med, och framför allt om de bjäbbar lite så är lösningen på detta att bara lyfta upp hunden och gå. Istället för att träna på möten via skvallerträningen och att vända känslan för att möta en större individ på promenad med svans på fyra ben. Små hundar är precis lika mycket hund som din grand danois, eller som min Misty. Precis som att jag faktiskt kan säga att jag tillhör arten människa även om du ser mig som en avbild av en människa fast i fickformat.

Signe Fideli, på bilden med mig, är en magisk liten donna som bor ihop med ett gäng bordercollies hos Lotta på Hundens hus, som har tränat upp mig i specialsöket och personspåret bland annat, tillsammans med några andra fantastiskt kompetenta specialsöksmästare (Marie Fogelquist och Eric Burchell) och Lotta har en fantastisk attityd till Signe. Det första jag fick lära mig är att Signe är gudomlig, men not to be youres om hon själv inte vill. När man träffar Signe första gången så tänker man ”åh, hjälp, jag dör – jag vill bara lyfta upp henne i min famn för hon är så makalöst söt” Det gör man inte med Signe utan Lotta har lärt henne att om handen och armen sträcks ner mot henne så har hon ett val – antingen kan hon välja att klätta upp på handen och armen och bli upplyft, eller inte, och detta är alltså avgörande för hur man hanterar henne.

Att lyfta upp en hund, oavsett storlek, innebär att du faktiskt skapar osäkerhet hos hunden och ibland också kränker individen. Att förlora kontakten med tassarna mot marken är hemskt obehagligt för hunden – mycket, nästan majoriteten utan hundens självförtroende sitter just i balansen. För att ha balans så krävs att tassarna är på marken. Sen finns det självklart tillfällen då man måste lyfta upp hunden – i rulltrappan i tunnelbanan, i och ur bilen och om hunden gjort sig illa eller blivit ormbiten t.ex, men på det hela taget så ska man tänka sig för om anledningen är adekvat eller inte att lyfta upp hunden.

Första gången jag lyfte upp Signe Fideli så satt jag på golvet, lite bakåtlutad med kroppen och hon klättrade hela vägen upp mot mitt ansikte och jag tog ett försiktigt tag om den bräckliga lilla kroppen och reste på mig och vips så var jag och Signe vänner på riktigt. Efter det så pockar hon på mig genom att ställa sig med framtassarna på benet och vilja komma upp – då ber hon om det – eller klättrar upp på min arm när jag frågar. Det är så det ska gå till. För Signe Fideli, för mig själv och för alla andra småväxta varelser där ute. Inte på något annat vis som innebär att man förlorar kontrollen över sin egen kropp.

Här på filmen ser du vårt absolut första bilsök. Allt stämmer – så himla härligt! Vindriktning, hur hunden får chansen att lyckas, min belöningsposition och tajmingen på när jag släpper iväg henne i söket. Hunden måste ligga på innan du ger ett okej, utan att hunden ligger på så kan du stå där och skicka hunden om och om igen, men finns inte dragningen och viljan att söka rätt på gömman så kommer du ju ingen vart. Mycket har hänt sedan då..

Jag tränade K9 Nose work med Misty ikväll igen. Det går lite lättare nu när det är en aningens svalare ute så Misty har lite mer go i söken och slipper bli överhettad.  Vi börjar verkligen få till bilsöken, det är nog det vi är allra bäst på. Misty har en riktigt bra relation till bilen sedan tidigare – hon älskar att vara nära bilar, åka bilar, lukta på bilar, leta reda på rätt bil på parkeringsplatser, och så självklart sök på bil.

Det som stör mig är att vi helt kört fast på behållare. Behållare av papp, kartonger och sånt funkar ju prima, men de där jäkla ballongerna och sugrören retar för närvarande gallfeber på mig. Ikväll retade det galet mycket gallfeber på mig och jag började faktiskt känna mig uppriktigt irriterad på mig själv. Sen kom jag ju på att jag faktiskt inte ätit middag och att jag faktiskt var riktigt hungrig..

Egen minnesnotering för att träna hund till framtida pass i K9 Nose work ihop med Misty är ju att kanske utgå med mätt mage?

Min plan med behållarna är att träna dessa 2-3 sök per pass och sedan övergå till de andra elementen i K9 Nose work (fordonet, inomhus och utomhus) för att få 2-3 schyssta sök per pass där allt stämmer innan hon börjar sväva ut för mycket, och sugrören gömmer jag förnärvarande i vanliga rumssök. Ballongerna är helt uteslutna tills jag får bukt med sugrören och Misty slutar apportera dessa, därefter kommer jag plocka in ballonger på samma sätt som sugrören – miljön måste alltid vara bekant visuellt för hunden i ett nytt moment, precis som att man börjar med papplådor och slänger in en plastlåda för att öka på så småningom.  På samma vis tänker jag nu fortsätta mitt arbete med dessa enträgna behållare som jag känner att jag uppriktigt kommit på kant med ihop med min hund!

Wish me luck!

Du missar väl inte världens roligaste kurs i nyaste hundsporten från USA?

Jag blev diplomerad K9 Nose work instructor hos Eric Burchell och Marie Fogelquist i slutet av april och är helt såld som instruktör på sporten med stort S! K9 Nose work är specialsök, där man söker efter totalt 3 olika doftämnen i fyra olika element – Fordon, utomhus, inomhus och behållare.

Sporten lämpar sig för precis alla hundar, oavsett ras och ålder. Personligen har jag fastnat för sporten för att den sker helt i positiv anda, du får till och med belöna inne på tävlingsplanen med godis eller leksak, hundarna blir lugna och harmoniska efter sökträningen och det stärker banden mellan dig som ägare och din hund. För hundar med lite sämre självkänsla är det en riktig självförtroendehöjare dessutom och för slyngeln är det en energikanalisering av bra kaliber!

Varmt välkommen, klicka här för att läsa kursbeskrivningen och anmäla dig!

Igår hängde Misty och jag vid en badklippa hela dagen i det fina vädret. Min hund kan aldrig få nog av att bada. Och man ska kasta flytleksaken om och om igen tills axeln blir utsliten ungefär. Begreppet tennisarmbåge är en bagatell i jämförelse med flytleksaksaxeln gott folk! (bara extra information alltså) När vi är ute med våran båt Greta brukar hon få rolls roycen av alla flytleksaker, som egentligen inte alls är en leksak men som är perfekt – fender på snöre. Fender är, för er som inte är båtfolk, en slags kudde du hänger på sidan av båten för att undvika nötning när du lägger till vid hamnar eller bredvid en båtkompis, en liten krockkudde kan man kalla det helt enkelt! Fendern sätter jag på ett rep och hivar i vattnet, hunden får jobba som en galning för att knuffa i land denna, eftersom den är så stor så går det inte att bita runt den på samma sätt som flytleksaken och oftast så vill fendern inte åt samma håll som hunden så man får som bonus extra motion i form av simning i cirklar!

Hur som haver, på badklippan träffade vi Hjördis, en fyrkantig, charmig Fransk bulldog. Hjördis tyckte inte om att bada men solade gärna på klippan. Den temporära flocken som samlades denna dag på klippan var dynamisk och socialt flöt det på jättebra. Hjördis hade sin matte och husse, ett äldre par i 70-års åldern med sig, och bekanta till Hjördis matte och husse, och vi hade verkligen kanontrevligt hela förmiddagen och eftermiddagen!

Hjördis hade sin flytleksak med sig, en donut på snöre som matte upprepade gånger kastade i vattnet. Hjördis tog tag i snöret och halade in den från land, något hon lärt sig med åren sa matte. Misty var helt i sin egna värd med sin flytleksak, men Hjördis ville också efter den.

– De är verkligen som småbarn i sandlådan, sa jag till Hjördis matte och husse.

Hjördis var helt uppslukad av Mistys leksak och kunde inte släppa den med blicken, trots att hon hade en egen att leka med som flöt lika bra. Resourse holding power mina vänner!

Resourse holding power är ett extremt vanligt fenomen i hundvärlden och har någon slags flytande hierarki av egen art inom sig. Det är mycket intressant för min del, som beteendevetare och hundkännare, att studera detta. Ta till exempel detta med att om du har en pinne i handen och kastar denna till hunden och hunden springer efter den för att ta den, triumferande över sitt byte och du väljer att inte gå fram och ta pinnen utan att plocka upp en egen, då lovar jag dig att den skatten hunden har kommer att vara död för hunden inom loppet utav 0,3 sekunder.

I det vilda behövs den här instinkten om man ska kunna klara sig som hund i en vild flock. I ett samhälle där hunden är domesticerad och inte behöver jaga efter mat och kanske lever som den enda individen i just din flock på fyra ben och med en svans, så behövs knappast det där beteendet. Utloppet för resourse holding power tar då form (för någonstans behöver det faktiskt få ta sitt utlopp) i leken. Olika raser har olika resurstänk. Min hund har jag till exempel aldrig sett vakta vilket är ett mysterium för min del eftersom hon ändå bott på gatan och fått slåss för en överlevnad. Att hon inte vaktar maten, sitt hem eller sina leksaker är verkligen en gåta.  Andra hundar vars raser inte alls är avlade på vakt kanske vaktar för att man inte varit noggrann med byteshandeln från början eller hamnat i en situation där hunden provat det nedärvda beteendet och insett att det lönat sig eftersom du förmodligen ryggade tillbaka rent instinktivt – vilket jag också understryker att du ska göra om hunden försatts i en sådan position att den gör skenutfall eller morrar. (hamnar man i en sådan situation gäller det att träna upp tillit med byteshandel!) Sen finns det dom raser som i aveln är avlade för att vara bra vakthundar och dom får man ju naturligtvis vara extra noggrann med att träna!

Om man stött på resourse holding power hos sin hund, eller resursaggression, är svaret inte att man ska stjäla maten från hunden upprepade gånger för att ”vinna” över hunden, nej tvärt om, det finns ingen anledning att man som hundägare ska ”kunna” ta maten från hunden. Vilket syfte tjänar det till? Du äter ju ändå inte torrfoder – eller har jag missat ett bra middagskäk?

Nä, det finns särskilda situationer då du måste ta saker från hunden, till exempel om hunden fått tag i en majskolv ute eller medicinbruken hemma, och om du behöver ta saker från din hund annars, leksaker eller pinnar, så var noggrann med att tänka på att det du har i din hand är så mycket mer värdefullt än vad hunden har i sin mun, och erbjuder du hunden det du har i handen så släpper den taget om vad som den ansåg för en sekund sedan var en skatt.

Jag älskar verkligen liknelsen ”barn i sandlådan” för det är precis vad hundlivet är när det gäller resourse holding power – ”jag har en röd hink men din blåa är mycket finare så därför tänker jag försöka ta den, för att jag blir avundsjuk på din hink och för att det är orättvist att du har den när jag vill ha den också. ” (Varför inte bara samsas om sakerna?)

Jag och Misty har precis avslutat ett träningspass i K9 Nose work. Det vart rätt kort pass med två gömmor inomhus, 2 gömmor utomhus och så de där förbaskade behållarna som det känns som att vi kört fast med ordentligt för närvarande. Inomhus körde jag idag en ny variant – tops i sugrörsbehållare, slutna toppar med hjälp av tejp och så pickade jag ett minimalt hål på tejpen och stoppade behållaren mellan soffkuddarna – detta minimerar ju smittan.  Funkade riktigt bra!

Behållarsöket har vi kört fast vid och behöver lägga ner mestadels av krutet på – Misty faller gärna ut i något slags ”jaha, är det free shaping med sugrör och ballong, men då ska jag prova min favorit – kasta upp dom i luften och fånga” när vi kört för länge. Första söket ser schysst ut, andra kommer tendensen på och tredje blir katastrof. Så nu tänker jag såhär: jag får helt enkelt klicka in nosaktiviteten på behållarna precis som med smellern, sen får jag arbeta med få behållare, höjd så de inte ligger på golvet och blir enkla att apportera, och förhoppningsvis kan vi få till det efter det.

På bilden syns den gömman på bil som jag undrar lite över. Vi hade knappt vind alls så den kan inte ha stört, men det tog henne tre felmarkeringar ikväll innan hon markerade rätt – hon har minst problem med att ringa doft på bil annars och jag har knappt sett henne felmarkera någon gång! Jag förstår inte riktigt.. Är det kanske det fenomenet att gömman sitter så långt in i huven så spridningen blir in till motorn och kommer ut någon annanstans?

Märkligt!

Jag har stött på det mesta i den här branschen. Hört det mesta. Jag har insett att det finns sätt att hålla hund på som jag tar avstånd ifrån, jag har hundägare jag tränar som är en dröm att arbeta med. Varje enskilt tillfälle är unikt. Oavsett vad det är jag ställs inför i mitt yrke som hundtränare så tänker jag ”glöm inte bort känslan i träningen.” Oavsett vad det är jag tränar med dig eller för min och Mistys egna del, så tänker jag att känslan är bland det viktigaste du kan ha som en förare till din hund – hur ska du annars kunna förmedla vart du vill komma någonstans med hunden. Känslorna och relationen är något jag tittar enormt mycket på. Jag klurar alltid på alla ekipage, inklusive mig själv, över vilken relation du och din hund har. Med hjälp av relationen hittar jag nycklar att låsa upp lås med, och dessutom bygger jag dig på ett positivt sätt.

Jag har alltid upplevt hundbranschen, från det företaget jag gått utbildningar på, att hunden verkligen står i centrum. Visionen är tydlig och jag trivs verkligen med den. Men sen har jag också stött på folk som arbetat professionellt med hund som ett yrkesredskap som menar på att man inte kan ha känslor till hunden man tränar upp. Det är omöjligt. Personligen blir jag lite tvär och sur när jag hör den sortens påstående. Visst kan jag sträcka mig till att jag med min ansiktsmimik inte kan påvisa för hunden att den gör fel och ge den fel sorts bekräftelse när jag tränar specialsök och hunden gör något tokigt som roar mig och lockar fram ett leende hos mig. Jag kan inte ha ett ansikte som frågar hunden uttryckligen om det var rätt markerat. Det är jag helt och fullt med på. Inte heller kan jag vägleda hunden i söket med min kropp. Jag ska helst undvika all form av kontakt på andra sidan snöret för att hunden ska kunna göra sitt jobb jag axlat den så enkelt som möjligt. Står jag för nära, går jag tätt inpå hunden finns risken att hunden tänker ”gör det själv för du är i min kroppszon och du hämmar mig!” spänner jag kopplet så blir det obekvämt för hunden osv. Men relation, relation och belöning och känslan tror jag är viktig, oavsett hur du tränar upp din hund, oavsett på vad du tränar med din hund. Professionellt eller amatörmässigt, för skojs skull eller blodigt allvar.

Så, jag kommer envist styra åt mitt håll, så får herren som sagt att man inte kan ha en relation till djuret man tränar, styra åt motsatta. Jag är säker på att jag en dag står där med en sjuhelskottas bra jycke som jag använder i tjänsten på riktigt, och den ska vara byggd på att min känsla är ”Åh vad häftig du är, är du bäst eller?! Du hittade gömman!! Gud vad jag är imponerad! Det där hade jag ALDRIG klarat av med min lilla näsa!”