Idag tänker jag förändra synen hos några av er över små varelser. Jag tänker berätta om en personlig upplevelse, som händer mig ganska ofta de få gångerna jag är ute och surrar i Stockholmsnatten, och senast igår.

Jag och en väninna hade varit på Peter Lemarcs gig på Skeppsholmen igår, och hundfria som vi var (hundarna var i tryggt förvar hos våra föräldrar) så vart vi sugna på att fortsätta kvällen, upprymda över spelningen som var helt makalös! Hur som haver, på väg hem i Stockholmsnatten så springer plötsligt en snubbe fram mot mig och ropar ”Hello lady! Are you haveing fun?!” och innan jag vet ordet utav så har han alltså lyft upp mig och liksom bollar runt mig i luften vilket gör mig arg. Att lyfta upp mig, bara för att jag är liten är inte okej, såvida du inte frågar först eller att jag sträcker upp armarna och frågar om jag kan få se lite bättre från din höjd. För min del anser jag att det är ett övergrepp på mig – jag har ingen som helst chans att ta mig ur situationen och snubben hade ju kunnat gå iväg med mig hur långt som helst. Och om han tappar mig så slår jag ju mig. Det hela är riktigt otäckt faktiskt. Man tappar kontakten med marken, och i samband med det så tappar man kontrollen över sin egen kropp. Det är liksom bara att gilla läget. Fruktansvärt obehagligt! Den enda gången jag uppskattar sånt är när jag träffar gamla vänner, som i kramen lyfter upp mig – situationen är helt annorlunda då eftersom jag dels tycker fruktansvärt mycket om dessa människor och dels litar på dom.

Det samma händer faktiskt dagligen med våra små hundar. Flera gånger om dagen. Jag ser överallt i stockholm, i det området jag bor i (vasastan/östermalm) dessa stackars små hundar som helt pötsligt rycks upp i kopplet och tappar fotfästet, slängs runt med, och framför allt om de bjäbbar lite så är lösningen på detta att bara lyfta upp hunden och gå. Istället för att träna på möten via skvallerträningen och att vända känslan för att möta en större individ på promenad med svans på fyra ben. Små hundar är precis lika mycket hund som din grand danois, eller som min Misty. Precis som att jag faktiskt kan säga att jag tillhör arten människa även om du ser mig som en avbild av en människa fast i fickformat.

Signe Fideli, på bilden med mig, är en magisk liten donna som bor ihop med ett gäng bordercollies hos Lotta på Hundens hus, som har tränat upp mig i specialsöket och personspåret bland annat, tillsammans med några andra fantastiskt kompetenta specialsöksmästare (Marie Fogelquist och Eric Burchell) och Lotta har en fantastisk attityd till Signe. Det första jag fick lära mig är att Signe är gudomlig, men not to be youres om hon själv inte vill. När man träffar Signe första gången så tänker man ”åh, hjälp, jag dör – jag vill bara lyfta upp henne i min famn för hon är så makalöst söt” Det gör man inte med Signe utan Lotta har lärt henne att om handen och armen sträcks ner mot henne så har hon ett val – antingen kan hon välja att klätta upp på handen och armen och bli upplyft, eller inte, och detta är alltså avgörande för hur man hanterar henne.

Att lyfta upp en hund, oavsett storlek, innebär att du faktiskt skapar osäkerhet hos hunden och ibland också kränker individen. Att förlora kontakten med tassarna mot marken är hemskt obehagligt för hunden – mycket, nästan majoriteten utan hundens självförtroende sitter just i balansen. För att ha balans så krävs att tassarna är på marken. Sen finns det självklart tillfällen då man måste lyfta upp hunden – i rulltrappan i tunnelbanan, i och ur bilen och om hunden gjort sig illa eller blivit ormbiten t.ex, men på det hela taget så ska man tänka sig för om anledningen är adekvat eller inte att lyfta upp hunden.

Första gången jag lyfte upp Signe Fideli så satt jag på golvet, lite bakåtlutad med kroppen och hon klättrade hela vägen upp mot mitt ansikte och jag tog ett försiktigt tag om den bräckliga lilla kroppen och reste på mig och vips så var jag och Signe vänner på riktigt. Efter det så pockar hon på mig genom att ställa sig med framtassarna på benet och vilja komma upp – då ber hon om det – eller klättrar upp på min arm när jag frågar. Det är så det ska gå till. För Signe Fideli, för mig själv och för alla andra småväxta varelser där ute. Inte på något annat vis som innebär att man förlorar kontrollen över sin egen kropp.