Min mamma berättade som hastigast om ett TV-program hon hade sett alldeles nydligen om hundens nos. Hon berättade att inslaget handlade om en 9 årig collie-herre som bodde med sin matte. Plötsligt hade hunden blivit deprimerad, eller det verkade som det i alla fall. Han ville inte gå ut på promenader längre och kvinnan tog därför hunden till veterinären för att se om han hade ont. Veterinären tyckte inte att hunden verkade ha ont, så collie-herren fick åka med matte hem igen.

Efter ett tag började hunden buffa på kvinnan med nosen. Varje gång han puttade till henne så var det i bröstet. Beteendet fortskred och hans apati under promenaderna blev värre, han buffade ännu mer på henne.  Till sist beslutade sig kvinnan, klokt nog, att göra en mammografi eftersom hon förstod att hunden försökte säga henne något. Mammografin visade något suspekt men läkarna kunde inte tala om vad det var exakt, så de tog en biopsi och det visade sig vara cancer i bröstet.

Kvinnan fick behandling och återhämtade sig och blev friskförklarad och hunden blev sitt gamla jag igen. Utan hundens varningar upprepade gånger hade solskenshistorian förmodligen slutat i att hunden blivit omplacerad..

Är detta inte otroligt? Våra hundars nosar är kapabla till att spåra och vittra allt möjligt och för mig som diplomerad nosinstruktör och K9 Nose work instructor så är det underligt hur lite vi egentligen använder våra hundars nosar kontra den kunskapen hunden har att memorera och söka reda på särskilda dofter.

/Denise Hundkonsult